Imorgon springer jag Lidingöloppet. Tio kilometer i tuff, utmanande och kuperad terräng. En hård milbana där både ben och hjärta sätts på prov. Jag önskar att benen kunde kännas så där lätta & pigga. Så där som på Moralånga eller på Tjurruset. Eller på Lidingöloppet för två år sedan. En sån där känsla när jag får känna mig oslagbar i jämförelse med mig själv. När huvudet kan tala om hur fort benen ska springa. Ja, ni förstår?
Igår gjorde en ny kärlek entré i mitt liv.
Den tidigare kärleken hade lixom börjat tappa sin glans. Ja, faktiskt börjat rosta lite..
Här är min nya, fina livskamrat.
Håll en tumme för mig imorgon är du snäll!
