Eftersom att lanseringen av den nya hemsidan dröjer måste jag kort informera er, mina trogna läsare, om status på fröken Söderlund. Efter en lång sommar och höst med bra träning, där jag gjort det jag tänkt, och genomfört det som varit planerat, såg jag under torsdagen med stor glädje fram emot premiären.
Onsdagens "väcka-kroppen-pass" i Grönklitt kändes bra och jag kände att någonting bra fanns där, både i kropp och knopp. Det skulle bli kul att dra på sig tävlingsdräkten igen och köra livet ur kroppen!
Fredagens tävling, 5km klassisk, var varken bu eller bä. Som jag sa till dem som frågade så hade jag ingen speciell kommentar till varken känsla eller resultat. Det var lixom ganska likgiltigt. Kanske hade jag trott och hoppats på mer än den 17e plats jag fick, kring tia av svenskorna, men samtidigt kunde jag inte säga att jag var missnöjd. Det fanns detaljer som jag kanske hade gjort annorlunda om jag fått åka om loppet, och det fanns partier på banan där taktiken kanske skulle ha varit annorlunda, men jag visste ändå inte riktigt vart och vad det handlade om..
Under kvällen var jag väldigt trött. Enormt trött faktiskt, men tänkte att det var premiärnerverna som spökade och att det var säsongens första riktiga race som satt sina spår. Jag såg verkligen fram emot den dubbla distansen, 10km F på lördagen och var taggad och peppad. Det skulle bli KUL med en ny chans och en form av "revansch" från fredagen.
Det blev varken en ny chans eller revansch. Det blev sjukdom... Natten mot lördag vaknade jag av att halsen kliade så där obehagligt. Jag kunde inte sova, huvudet dúnkade och kroppen gick på högvarv. Jag frös, svettades och frös igen. Om vartannat.
Eftersom att jag delade rum med Anna, som jag inte ville smitta med min sjukdom, sov jag på soffan till morgonkvisten då jag förflyttade mig till vallastugan. Medan damloppet pågick packade jag ihop mina saker och lämnade Bruksvallarna, besviken och less givetvis. Taskig tajming på alla sätt och det jag längtat efter nu sedan i början av maj tog slut fortare än det hann påbörjas.
Idag mår halsen bättre. Jag har lite feber och är hängig men har stora förhoppningar på ett snabbt tillfrisknande. Säsongen är lång, det vet jag, och det är så mycket kvar att se fram emot och längta till. Men det är ändå lite tröstlöst att missa just premiären, den är speciell. Det tror jag att alla skidsveriges åkare vet om och tycker.
Nu ser jag framåt och laddar för nya utmaningar och äventyr..!!
