Helene Söderlund

Jag skulle just i detta nu ha varit inneboende hos Emma i Östersund. Antagligen ha krupit ner i sängen med förväntningar och smånervösa ben inför morgondagens, och veckans första fartpass/race - 3000meter bana.
Det blir race imorgon. Men inte i Östersund utan på Prästholmen i Mora. Jag kan inte vara med i Östersund - än.

Förhoppningsvis kan jag åka upp senare, kanske redan imorgon. Jag hoppas att jag får en spikad tid och att det blir i slutet av veckan så att jag kan åka upp och göra tjejerna sällskap, sporras av deras framfart, kämpa, slita, utmana mig själv. Samtidigt hoppas jag att magnetröntgen av min onda handled blir snart - redan imorgon eller på tisdag. Jag vill veta vad som är fel, vad det är som gör ont.

Första etappen på femdagars slutade med röntgen i Bollnäs. Jag ramlade, redan påväg till tvåan och satte i handen olyckligt. Om det är en fraktur eller en skadad sena är ännu ovisst. Ont gör det iallafall.

I dessa lägen måste man helt enkelt bara gilla läget. Det är klart att det är tråkigt, men att gräva ner sig i missade lägerdagar med laget reparerar inte min onda handled. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen och köra egna fartdagar tills jag har ett besked.

Några tuffa dagar med träning har avverkats och avslutades idag med ett långpass i fint sällskap av Maria( www.mariarydqvist.se ) och Eva. Daniel och Lisa var också med på delar av det minst sagt genomblöta passet.
Efter en god grill-lunch med rabarberpaj och grädde till efterrätt var jag nöjd och belåten.

Imorgon glömmer jag träningskläder, skidåkning och pulsslag och gör något annat. Lång och mysig frukost med familjen inleder dagen som annars mest ska bestå av... ingenting!

Lite fix och trix med packning lär det bli. På kvällen rullar jag och min blå Peugeot mot Mohed och O-ringen vecka. Fem etapper i D21elit. (jag talar inte om hur många gånger jag har haft en karta i handen sedan tiomila..)

Jag och Emma efter Blodomloppet

..tog oss en mysig tur i spöregnet imorse. Tre timmar av våra liv ägnade vi tillsammans i skogen, på stigar och vägar idag. Det är svårt att cykla när det regnar! Stubbar och stenar blir (konstigt nog!?) hala och att som nybörjade hålla koll på dessa rötter, grenar och stenar och samtidigt ta sig framåt med fötterna fast i pedalerna utan att ramla och få hela cykeln över sig är inte lätt! Det var en aningen ostabil cyklist som tog sig igenom Lugnets banor för MTB och under passet hann jag ramla tre gånger. En av vurporna var rena cirkuskonsten. Utför en brant backe, ett vattenfyllt hål och STOPP! Tvärstopp och en framåtvolt, med fötterna fortsatt fast i pedalerna - PANG! Första tanken var "-Lever jag?" Det gjorde jag, och inte en skråma förutom ett omtumlat huvud och lite ömma handleder.

Väl hemma igen fick jag skrubba både mig, cykel och hela badrummet grundligt från grus och smuts.



Jag har antagit utmaningen att ställa upp i Cykelvasan senare i sommar. Målet är just att komma i mål. Inga förväntningar om tid eller placering, bara ta mig på cykel från Sälen till Mora. Kan vara bra att ha sånna där mindre målsättningar med sitt idrottande också. Kravlöst men ändå utmanande. Tror att Vasaloppets egna ledord : Upplevelsen, utmaningen och äventyret passar bra in på mig i detta sammanhang.
Du kan läsa mer om Vasaloppets cykelvasa här. http://www.vasaloppet.se/wps/wcm/connect/se/vasaloppet/start/loppen/sommarvecka/cykelvasan/
Den långa distansen, från Sälen till Mora, är full och stängd för anmälan, men kanske ska även du utmana dig själv och anmäla dig till halva distansen eller 30km-klassen på cykel?
Det lär garanterat bli en upplevelse!

I måndagsmorse strax efter klockan 6 vaknade jag av att det ringde i min port-telefon. Det ringde och ringde och ringde. Jag tryckte på knappen för att låsa upp dörren säkert 10 gånger, men ingenting hände. Det fortsatte att ringa, och ringa och ringa. Ett kort avbrott på kanske tio minuter gjorde att jag hann upp, börja med frukosten och sätta mig att äta. Sedan började det ringa igen. Jag låste upp, men det fortsatte ringa.
Så slog det mig plötsligt. Dopingpolisen! Jag sprang ner, ut genom dörren och såg en bil som åkte bort längs gatan. När jag kom utspringande bromsade bilen in och stannade. Mina aningar var rätt, det var dopingkontrollanten som kommit för att göra ett dopingprov på mig. TUR att jag sprang ner efter mycket om och men och inte struntade i det. Det hade kunnat bli en prick i protokollet för uteblivet dopingprov det..
Givetvis hade jag hunnit med mina morgonbestyr på toaletten och att lämna ett prov var därför inte så lätt. Det blev en ganska lång morgon med morgon-tv och mycket vatten tillsammans med dopingkontrollanten i lägenheten.

I tisdags efter ett tidigt morgonpass hämtade mamma och pappa upp mig och vi åkte till Stockholm. Tre och en halv dag semester med avkoppling, stadsbesök, stros, god mat och trevliga besök hos bekanta har hunnits med och jag har haft det så bra! Det är så skönt att komma bort till andra ställen och bara vara emellanåt. Tänka på annat och se andra saker än det vardagliga. Öregrund är vackert, och dagen där igår var underbar! Solsken och varma klippor förgyllde definitivt min onsdag i skärgården.



Tillbaka till verkligheten som sagt. Direkt på semestern har jag just avslutat ett jobb-pass på MAXI och helgen kommer att bestå av jobb och träning mest, faktiskt varje dag fram till onsdag nästa vecka. Givetvis skönt det med, att komma tillbaka till rutiner efter några dagar borta. Som jag skrev förut, jag gillar variation!

Nästa söndag åker jag på O-ringen i Mohed. Det blir jätteroligt och det ser jag fram emot. Fem fina etapper i skogen. Campingliv, mycket folk och härliga tävlingar. Det blir kul!

Efter en jättebra träningsvecka med härlig sparring och ett bra gäng under förra veckan log jag. Det kändes skönt att kroppen var pigg igen och jag var tillbaka på banan i gott slag!! Att träna när det flyter är skönt, lättsamt och bara inspirerande och roligt. Det är just den där inspirartionen och flytet som man längtar efter, men den kan också vara farlig. Att ha för mycket inspiration och för mycket good feeling i kroppen kan lätt göra att man skyndar på och tränar över sin förmåga. När allt flyter och det inte finns något stopp, när motivationen är på topp och formen är bra - det är då man måste bromsa för att inte falla. Går det för fort och man börjar tappa kontrollen och balansen - då faller man.

Jag föll inte. Jag står upp och jag ler. Förra veckan var härlig. Den här veckan sadlar jag om lite. Från svettiga träningskläder två gånger om dagen till storstad, allsång på skansen, pick-nick-mys, stadsstros, båtturer och hotellyx. Variation är livet!

En mini-semester på fyra dagar i Stockholm, älskade Öregrund, hemmaplan och besök hos fina farmor. Ladda batterier, träna på känsla och njuta av allt härligt runtomkring. Att få åka iväg med de som stöttar, hjälper och finns där känns skönt. Det blir härligt!

Nästa helg väntar mycket jobb igen på MAXI. Helgjobb = klirr i kassan. Jag klagar inte!

Idag lyckades jag bli "en äkta kassörska" i MAXI-gänget också. Som min kollega uttryckte sig - "man etablerar sig som anställd på MAXI när man välter stapeln med korgar på golvet, alla gör det". YES, helt sant. Säkert ett 30-tal kundkorgar flög i golvet, PANG! Well, jag bjuder på den.

Ännu en dag av hemma-lägret har avverkats. Idag åkte jag, Emma och Jimmie till Borlänge och tränade med Kajsa och Johan. Hängde i deras nya hus mellan passen. Fint hus, ett sånt som jag vill ha. Litet, mysigt, vita & ljusa väggar, gammalt, lite lantligt och ett stort päronträd på baksidan. Ett sånt päronträd som min morfar hade en gång i tiden. Jag har blivit lovad att få plocka päron från deras träd, det tycker jag om!

En dag i träningens tecken med thai-buffé på CoCo-thai i Borlänge centrum avslutas nu med Diamond League, en god kopp kaffe och nötter. Härligt trött och nöjd och med den efterlängtade vilodagen på söndag i sikte. Ett pass kvar imorgon förmiddag. Sedan åker jag till min fina vän Anna i Gävle och hänger med henne ett dygn. KUL ska det bli. Jag har aldrig varit i hennes lägenhet och det ska bli så härligt att träffa min älskade Anna igen!

Anna var min första skidåkarkompis utanför klubben. Vänskapen mellan oss växte till något alldeles unikt och speciellt. Anna var och är en sådan vän som jag kan säga allt till - som är sig själv och som alltid stöttar och finns där för mig om jag skulle behöva det. Jag vet alltid att jag har Anna, vad som än händer. Under ungdomsåren i skidspåret umgicks vi mycket, både i träningskläder och mer "privat". När juniortiden kom och Anna flyttade till Sveg och jag till Mora blev det allt längre mellan tillfällena vi sågs utanför skidspåren. Tiden fanns som inte riktigt och räckte inte till för att umgås så ofta. Detta har hängt kvar lite. Anna bor i Gävle och jag i Falun, ganska nära varandra egentligen men ändå har vi båda så fullt upp med vårat. Men, trots att vi inte ses så ofta som sagt, så finns vi alltid där för varandra och jag är så glad att Anna är min vän!

..med personer som man tycker om att umgås med.
En ny, fin, härlig, inspirerande och bra dag i träningens tecken. Ett intervallpass på skejtrullskidorna imorse upp mot hoppbackarna från alla möjliga håll. Ganska långa intervaller med mycket växel tre-åkning, alltså både utmanande för ben och överkropp. Emma, Kajsa och jag sporrade och pressade varandra och kämpade bra i den tryckande värmen. Känslan av att vara färdig med ett intervallpass, och vara så där skönt mör i kroppen och lungorna är härligt!

Efter ännu en god lunch vid gruvan tog jag mig en tupplur på sängen innan nästa pass. Ett fint löppass i terrängen kring Lugnet och Jungfruberget. Det hela toppades med ett skönt, svalkande dopp i Runn innan tacosen väntade hemma på mig.


Cykelturen till Willys blev dock en förlust. Mina pengar ramlade visst ur fickan påväg dit, och snopet kunde jag inte handla det jag tänkt när jag stod vid kassan, förgäves rotandes i fickorna efter pengar.. Dumt!

I brist på annat när man har pensionärskanaler på tv:n, ettan, tvåan och fyran, blir det nu dam-VM i fotboll. Jag är inget riktigt fotbollsfan, men kanske kan bli kul när det är Sveriges damer som spelar.

Imorgon kommer mamma, pappa & min älskade och saknade hund hit och lunchar med mig. Lovely! Först ett långpass med Kajsa på morgonen.


Imorgon är det detta team som ska ut på äventyr.

Klockan skulle ha ringt 7.15 imorse. Jag skulle ha klivit upp, ätit frukost och haft gott om tid på mig innan jag skulle möta upp tjejerna för uppvärmning inför dagens intervallpass på bana 8.30. Så blev det inte.

8.23 tittade jag på klockan. Uppfattade såklart inte vad det stod, tittade igen, tänkte efter, tittade en gång till, det var inte möjligt. Vaddå 8.23? När skulle jag vara på banan? 7 minuter senare!!
Upp som ett skott, fil och müsli samtidigt som jag klädde på mig, en macka i farten ut ur lägenheten och uppvärmningen började 8.40. 17minuter efter jag vaknat. Hahaha!!

Var längesen jag försov mig nu. Och tydligen märks det otroligt väl när man försovit sig, det måste synas på ögon, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det första jag fick höra på plats vid friidrottshallen var: "Har du försovit dig Helene, du ser lite trött ut? "


Ett fint intervallpass blev det iallafall. Kanske inte några supertider på de första 1000meters intervallerna, men med tanke på mitt sena uppvaknande och tyngre terräng-löparskor ändå helt ok. Kroppen och benen kom igång mer och mer och på de sista 200meters intervallerna hade jag en riktigt bra känsla.

God lunch vid Gruvan idag igen, i sällskap av Kajsa, Emma och Jimmie. Nu vila och sedan MTB-pass med tjejerna på Lugnet. Det är roligt att träna nu!

Först: Cateringcompaniet är en dröm-sponsor för mig. Att kunna äta fri lunch året runt är så värdefullt.
Jag trodde inte att sommarlunchen ingick utan att den sommarbuffé som erbjuds på Geworchnergården vid gruvan var för lyxig och dyr för att ingå i lunchkortet. Men, så var det inte. Att få äta lax, kyckling, färskpotatis, massor av god sallad bland annat med räkor och valnötter till lunch efter ett långt träninspass är vardagslyx!!

TACK Cateringcompaniet, ni är GULD!


Senare: Jag har världens bästa familj som stöttar mig och reser mig när jag börjar falla. Utan er låg jag ner för länge sen. TACK mamma, pappa & Peter, bara för att ni är ni och är som ni är.