Hemma i färnäs hos mamma&pappa igen. Efter premiärturen på rullskidor med Anton imorse, och lite hejarop på EM-kvalet i sprintorientering, rullade tebben och jag mot Mora.

Har idag fått mitt första riktigt personliga styrkeprogram och kommer att prova en ny variant nu under sommaren. Vill försöka utveckla min styrka i överkroppen och med hjälp av Towe har jag nu fått ett program som kommer att vidareutvecklas eftersom under sommaren. Spännande med nya idéer och tankar och jag ser fram emot att plåga kroppen lite i gymmet framöver.

Jag hade även ett bra och givande möte med min stora sponsor JALE på eftermiddagen och har även där börjat spåna på nya idéer och tankar i mitt arbete med dem.

Mycket nytt på gång och det gläder mig. Jag vill lära mig mer samtidigt som jag utvecklas eftersom. Små men viktiga steg. Ett steg i taget.

Jag längtar till sommaren!

Idag har WSP-loppet med Lundblad och Larsson i spets gått av stapeln i Falun. Ett löplopp, 4.7km långt, mestadels platt, men ändå jobbigt för både flås och ben. Utan att ha sprungit ett enda intervallpass i år gick det över förväntan. Benen kändes relativt lätta och jag kunde trycka på rätt bra tycker jag. Jättekul att tävla igen och ett lagom stort arrangemang som ska ha stort cred och tack! Finfint att segrarna fick presentkort i pris, det uppskattas.

Tåget rullar mot Falun efter ett fantastiskt läget i Riksgränsen med teamet. En lägerort som blev över mina förväntningar trots det lite halvtrista vädret. Dagen med solsken och blå himmel, skidpasset på den glaciärliknande toppen av riksgränsen där tankarna tog mig till alperna, har etsat sig fast. Jag ler när jag tänker på det. Det var magiskt! En eftermiddag med livskvalité!

Team 2015 är peppande och inspirerande på alla sätt. Ett härligt gäng med många fina människor. Lägerlivet i sommar och höst lär inte bli tråkigt, även om vi oturligt och ledsamt nog tappat några medlemmar som jag gärna haft med i laget!

Nu återvänder jag, med många skidmil i benen, tillbaka till vardagen och tillbaka till skolan. Hälsa och beteendeprocesser heter kursen och vad den innebär har jag dessvärre inte hunnit sätta mig in i speciellt mycket. Men, den dagen den sorgen. En sak i taget och fokus här och nu.
Idag reser jag hem från ett fantastiskt läger-imorgon fokuserar jag på skolan.

Två pass återstår av team 2015s första läger den här säsongen. Sedan jag skrev sist, helt lyrisk och överväldigad över väder, före och vyer, har steken vänts lite. Igår förmiddag blåste det rejält på sprinttävlingen som vi hade och på eftermiddagen var blåsten förvandlad till storm och snöbyar. Trots det ruskiga vädret tog vi oss ut på en klassisk tur, som belönades med en stunds avkoppling på hotellets spa efteråt.

Imorse var det återigen snö i luften och kraftig vind. Allt eftersom passet gick mojnade dock vinden mer och mer och stundvis var det riktigt behagligt. Ett längre skejtpass & utförsträning i slalombacken som till sist blev bra på alla sätt.

Imorgon sätter vi oss på tåget mot Gällivare och flyget som tar oss till Arlanda. Det ska bli skönt att komma hem. Hem till min bättre hälft och hem till vardagen. Imorgon börjar jag skolan igen. Fem veckors semester är förbi och nu väntar fem veckor med studier innan sommarlovet. Ett sommarlov som ska bli det bästa hittills! Jag längtar.

Nu är det någon timmes sömn som väntar innan nästa pass. Hoppas att Din söndag också är riktigt bra?

Andra dagen på team 2015s läger i riksgränsen och jag bara njuter! 3timmar skidåkning, skejt, i solskenet, i kallsnö den 4maj. Drömmer jag?

Om det inte vore för att jag längtade till det fina jag har där hemma skulle jag kunna stanna här några veckor. Minst!

Det räcker med bilder idag. Riksgränsen, jag gillar dig!

Även om dagarna fortsätter rulla på går tankarna tillbaka då och då, med jämna mellanrum till förra torsdagen. Det är orättvist. En stark, glad, lättsam, sprallig, lycklig och framtidslysten kille försvann ifrån oss. Lågan släcktes alldeles för fort. Ofattbart. Tankarna går till Fiddes familj, till hans kära syster och till hans vänner. Det är orättvist.

I Falun skiner solen idag, för första gången på länge känns det som. De mörka molnen börjar skingra sig och det blir ljusare ute. Förhoppningsvis är våren påväg med stormsteg nu. Jag är ärligt talat väldigt trött på mörker, snö och ruskväder. Jag vill ha värme, sol och vår, nu!! Den lättsamma våren där man inte behöver bylsa på sig massa kläder, kunna springa på barmark i skogen, kunna grilla utomhus och tillbringa kvällarna ute i värmen. Det längtar jag till.

Imorgon åker jag och Anton till Mora en sväng. Mina slitna toppar ska klippas och storebrors födelsedag ska firas i efterskott. Jag längtar hem, efter mamma&pappa, efter storebror och Towe och inte minst efter min älskade hund! Det känns som en evighet sedan jag såg Douglas. Imorgon!!

Ta hand om Er därute & njut av vardagen. Det har jag börjat göra..!!

Förvirrande, funderande och snurrigt. Så känns det i min hjärna just nu. Tragedier får oss att tänka till, fundera och värdera. Vad det är som betyder något och vad det är vi vill uppleva. 

Det första som jag tänker är hur vi uppfattar, upplever och kanske överdriver våra problem. Problem som egentligen, i dessa sammanhang kan ses som bagateller. Helt onödiga och meningslösa problem som vi ofta förstorar upp och gör till enorma. Dåliga skidval, sjukdomar i tävlingssäsong eller brist på god form inför en tävlingshelg blir i vår lilla skidbubbla världsproblem. Vi hänger upp oss på det, grubblar, funderar och ältar. Allt detta leder till att vi inte ser ljuspunkterna utan målar världen i skidbubblan i svart. Det som är omkring oss, allt vi får uppleva, erfara och vara med om, med oss själva och med andra, glöms bort. 

Att vi, i vår skidåkarbubbla, skulle sluta bry oss, inte värdera skidval, formstatus eller träningsmängd, skulle inte heller bli rätt. Det är ju våra liv, och vi ser det som meningsfullt. Meningsfullt och viktigt, i vår värld. 
Tragedin i Bruksvallarna igår, där vi miste en personlighet och en stjärna i vårt team, fick mig att tänka till. Självklart ska vi bry oss om saker som är viktigt i våra skidåkarliv, i vår bubbla, men kanske ska vi se på det med lite andra ögon. Inte se det som världsproblem, inte haka upp oss och älta. Lära oss att uppskatta det vi upplever just nu, det positiva, vardagliga och det som sker varje dag. Inte ta saker för givet och framförallt inte tro att vi är odödliga. Styrkan, varken den fysiska eller den mentala, är skydd nog mot olyckshändelser.

Drömmen om att leva varje dag som att det vore vår sista är i praktiken inte realistiskt. Det är inte möjligt och inget som håller i längden, hur gärna vi än skulle vilja det. Jag önskar, i dessa lägen och med tankar på det fruktansvärda som hände igår, att vi kunde det. Att vi alltid kunde göra det vi ville, fick umgås med dem vi ville varje dag och njuta av livet till fullo. Att försöka värdesätta det vardagliga, uppskatta sig själv och sina nära, känns som ett möte på halva vägen. Ett möte på halva vägen, innan det är försent.

Var rädda om varandra, och dig själv, varje dag! 

Tomhet. Livet är oberäkneligt. Det kan vända så fort.
Den känsla av att starka människor, både fysiskt och mentalt, är i princip odödliga har försvunnit. Ingen är odödlig, och det kan gå så fruktansvärt fort.

Det är orättvist, ofattbart, overkligt. Varför!?

Efter SM-helgen i Långberget, som slutade med ett silver i stafetten och en DNS på tremilen pga magbesvär, har jag stängt av skidåkningen och träningen för ett tag. En efterlängtad och välbehövlig semester från allt, såväl som bloggande, plugg och träning. Onsdagen den 4april satte jag mig, tillsammans med en av mina allra bästa vänner på flyget mot USA och Kalifornien. Nästan två veckor i detta faschinerande, härliga och stoooora land har avverkats och jag har haft det så otroligt bra. Ett minne för livet och min hittills bästa resa någonsin.

Att hälsa på en kompis som bor utomlands är något jag rekommenderar över allt annat. En resa på detta sätt blir så annorlunda mot en resa som turist. Att se någon annans vardag, umgås med någon annans vänner och komma in i livet utomlands är häftigt, inspirerande och lärorikt. En kompis som tidigare, under gymnasieåren, haft ett ganska liknande liv som mig, lever idag helt annorlunda. Ändå är det samma härliga och underbara person.

Tack snälla Anders och Annika för fantastiska veckor med Er!

Tillbaka i vardagen igen, men ändå tre veckor kvar av ledigheten. Skönt att inte behöva komma hem och återvända till skolan, känna mig stressad över missade studier och kunna slappna av, komma in i vardagen igen och ta tag i saker utanför skolan som måste fixas.



En spännande skidsäsong 2011/2012 är över för min del. En säsong som varit annorlunda och lärorik på många sätt och som jag överlag är väldigt nöjd med. Jag har nått upp till en högre och mer jämn nivå än tidigare. Kanske har de där riktiga superloppen saknats, men jag har varit stabil under alla säsongens tävlingar och jag har haft en hög lägstanivå. Mitt första år i en träningsgrupp med landslaget har varit utvecklande och jag har under säsongen kommit ut på två världscuper i vit dräkt.

Det kan kännas svårt att se framstegen och känna sig riktigt nöjd med resultat kring plats 30-40, minuter efter segraren, på världscupen, men samtidigt måste jag se det som en utveckling och något positivt. JAG har blivit uttagen till världscupen, jag har fått chansen att prova och övning ger färdighet. Rutinen från dessa tävlingar behövs för att jag ska kunna utvecklas mot mina stora mål och det är väldigt få som lyckas och slår igenom på ett år!

Med SM-medaljer, pallplatser från Sverigecupen och ett stort steg i rätt riktning mot toppen ser jag säsongen 2011/2012 som en bra säsong. En säsong som givit mig motivation att fortsätta utvecklas framåt och en hög erfarenheter. Jag har kunnat träna mycket&hårt under hela året tack vare få skador och sjukdomar. Detta kommer jag att ha med mig i ryggsäcken framöver och med huvudet ännu mer på skaft ska detta nog kunna hjälpa mig framöver. Jag är laddad för ett nytt träningsår, efter semestern..

Även inför säsongen 2012/2013 kommer jag att ingå i Team 2015, landslagets utvecklingslandslag, vilket jag givetvis är mycket glad över.

Istället för att kämpa, slita och plåga kroppen i dagens tremil har kroppen, framförallt magen, plågats inatt. Vad mina magknip och den oroliga magen beror på vet jag inte, men jag tror att jag fått i mig något som jag inte tål. All energi som jag lyckats stoppa i mig under gårdagen har runnit rakt igenom och att starta i dagens lopp vore både dumt och som upplagt för en väggning. Att åka en tremil kräver hundra procent laddning och välfyllda depåer. Det har inte jag idag och därför blev det heller ingen start.

Givetvis otroligt tråkigt att inte kunna genomföra säsongens sista tävlingshelg som planerat, men inget att haka upp sig på eller gräva ner sig i. Det har varit en härlig säsong och jag är mer än nöjd med mina framsteg under vintern!

Nu ser jag istället fram emot nya äventyr..!!

Sista helgen på säsongen 2011/2012. SM i stafett och tremil, som i Långberget imorgon blir 34km. Individuell start, klassiskt och 4 varv på en 8,4km lång bana. Det kommer att bli en utmaning. Kroppen kommer att få slita, och huvudet ska jag nog stoppa under armen tror jag. Att vara mentalt stark, orka kämpa, jobba och plåga kroppen en sista gång denna säsong blir morgondagens mål. Förhoppningsvis blir det en fin dag i skidspåren med rättvisa och spännande tävlingar, vilket jag säkert tror att det blir. Vi är många tjejer som vill vara med och göra upp om detta..!!

Idag värmde vi upp kroppen med SM-stafett. 5km, tre sträckor och vilken jämn kamp det blev!! 0,8sekunder skiljde oss, som blev tvåa, från guldmedaljöserna Åsarna idag. En kamp ända in på spurtrakan där Emma Wikén var imponerande stark. Vilken vinnarskalle den bruden har!! Givetvis känns det lite snöpligt med ett silver, vi åkte ju för guldet idag, men samtidigt så har vi alla gjort precis det vi kunde för dagen och då måste man vara nöjd. Åsarnas brudar var helt enkelt 0,8sek starkare än oss idag. Grattis tjejer!

Trots att jag verkligen försöker fokusera på detta nu, sista skidtävlingen, tremilen imorgon, så har jag också mina tankar på onsdag. Kanske både dumt att lägga tankarna på något annat, men samtidigt ser jag det som något positivt och något som ger mig extra energi till morgondagen. På onsdag lyfter jag och Annika mot San Fransisco! Hur häftigt är inte det!? Det kommer att bli en grym resa på alla sätt och jag är övertygad om att vi kommer att ha det så fantastiskt bra där borta på andra sidan. Wow!

Vill avsluta med att ge ett stort beröm till SK Bore som har lyckats ordna till dessa SM-tävlingar trots blidvädret och den dåliga tillgången på snö. Bra jobbat och väldigt roligt att vi i Sverigeeliten får chansen att göra upp om de sista SM-titlarna på ett bra sätt!

2,5km skejt. Team Sportia Cup Gällivare. Sista rycket. Kör bara kör!

Två tävlingshelger återstår och inte vilka två tävlingshelger som helst. Avslutning i Team Sportia Cup och SM 30km klassiskt och stafett. Två roliga tävlingshelger som jag med stor glädje ser fram emot. Det ryktas om att IFK Mora kommer att ha en supporterbuss till SM-tävlingarna på Långberget och det kommer förhoppningsvis att bli ett gäng glada påhejare längs spåren i Värmland.

På morgonen genomförde jag och LK, tillsammans med Nilsson och Sandgren, ett riktigt bra intervallpass på Lugnet. Mitt fäste var lite sådär i de sockriga och isiga spåren, men både muskler och hjärta fick arbeta hårt och jag blev riktigt trött!

Nu ska jag handla lite friluftsmat inför morgondagens lunch utomhus med klassen.

Imorse provade jag på herrarnas prologbana till morgondagens världscuprace, King of Mördarbacken. Banan är 3,3km lång och innehåller, som man kan utläsa av namnet, den beryktade mördarbacken. En fin & tuff bana, trots att den är så kort. Kroppen svarade bra på mitt race och jag kunde åka mig trött.
Efter racet skulle jag köra 3 maxintervaller. Dessa tre blev två och en halv på grund av denna lilla olycka.. Ajdå!