Helene Söderlund

Efter en ovanligt fin förmiddag vädermässigt igår med stakning och paddling på schemat väntade en eftermiddag med vila. Ofta ser jag fram emot vilodagarna på ett läger. Vilodagen blir lixom som ett litet mål och något man strävar och längtar efter. En hel eller halv dags vila och återhämtning. Tid då man "slipper" dra på sig träningskläderna, pjäxorna eller löpskorna och tid för att bara vila och ta det lugnt. Kanske till och med göra något annat, som igår när vi besökte Åre Bageri för en gofika.
Jag längtar och ser fram emot den där vilan på ett läger som att det vore julafton. Men när vilodagen väl kommer är den oftast en besvikelse..

Vilodagar eller viloeftermiddagar på ett läger är nästan jobbiga och plågsamma. Det knark, timmarna av träning och endorfinerna som träningen medför, som vi under flera dagar i sträck tillfört kroppen, uteblir och den brutala tröttheten slår till. Det är skillnad på att vara "träningstrött" och att vara "vilodagstrött". Personligen föredrar jag det förstnämnda, vilket är en betydligt mer behaglig trötthet. En vilodagströtthet är ofta enorm seghet och huvudet känns lixom tungt och tomt.

Samtidigt som vilodagströttheten kan kännas plågsam känner jag hur nyttig denna vilodag är och hur mycket den tillför kropp och knopp inför de resterande dagarna av "träningströtthet". Och det finns ju inget som är så motiverande och inspirerande som att längta och se fram emot något, att ha ett mål. Så jag tänker fortsätta längta efter mina vilodagar som att de vore julafton, och får helt enkelt försöka förtränga "vilodagströttheten".