Helene Söderlund

Även om dagarna fortsätter rulla på går tankarna tillbaka då och då, med jämna mellanrum till förra torsdagen. Det är orättvist. En stark, glad, lättsam, sprallig, lycklig och framtidslysten kille försvann ifrån oss. Lågan släcktes alldeles för fort. Ofattbart. Tankarna går till Fiddes familj, till hans kära syster och till hans vänner. Det är orättvist.

I Falun skiner solen idag, för första gången på länge känns det som. De mörka molnen börjar skingra sig och det blir ljusare ute. Förhoppningsvis är våren påväg med stormsteg nu. Jag är ärligt talat väldigt trött på mörker, snö och ruskväder. Jag vill ha värme, sol och vår, nu!! Den lättsamma våren där man inte behöver bylsa på sig massa kläder, kunna springa på barmark i skogen, kunna grilla utomhus och tillbringa kvällarna ute i värmen. Det längtar jag till.

Imorgon åker jag och Anton till Mora en sväng. Mina slitna toppar ska klippas och storebrors födelsedag ska firas i efterskott. Jag längtar hem, efter mamma&pappa, efter storebror och Towe och inte minst efter min älskade hund! Det känns som en evighet sedan jag såg Douglas. Imorgon!!

Ta hand om Er därute & njut av vardagen. Det har jag börjat göra..!!

Förvirrande, funderande och snurrigt. Så känns det i min hjärna just nu. Tragedier får oss att tänka till, fundera och värdera. Vad det är som betyder något och vad det är vi vill uppleva. 

Det första som jag tänker är hur vi uppfattar, upplever och kanske överdriver våra problem. Problem som egentligen, i dessa sammanhang kan ses som bagateller. Helt onödiga och meningslösa problem som vi ofta förstorar upp och gör till enorma. Dåliga skidval, sjukdomar i tävlingssäsong eller brist på god form inför en tävlingshelg blir i vår lilla skidbubbla världsproblem. Vi hänger upp oss på det, grubblar, funderar och ältar. Allt detta leder till att vi inte ser ljuspunkterna utan målar världen i skidbubblan i svart. Det som är omkring oss, allt vi får uppleva, erfara och vara med om, med oss själva och med andra, glöms bort. 

Att vi, i vår skidåkarbubbla, skulle sluta bry oss, inte värdera skidval, formstatus eller träningsmängd, skulle inte heller bli rätt. Det är ju våra liv, och vi ser det som meningsfullt. Meningsfullt och viktigt, i vår värld. 
Tragedin i Bruksvallarna igår, där vi miste en personlighet och en stjärna i vårt team, fick mig att tänka till. Självklart ska vi bry oss om saker som är viktigt i våra skidåkarliv, i vår bubbla, men kanske ska vi se på det med lite andra ögon. Inte se det som världsproblem, inte haka upp oss och älta. Lära oss att uppskatta det vi upplever just nu, det positiva, vardagliga och det som sker varje dag. Inte ta saker för givet och framförallt inte tro att vi är odödliga. Styrkan, varken den fysiska eller den mentala, är skydd nog mot olyckshändelser.

Drömmen om att leva varje dag som att det vore vår sista är i praktiken inte realistiskt. Det är inte möjligt och inget som håller i längden, hur gärna vi än skulle vilja det. Jag önskar, i dessa lägen och med tankar på det fruktansvärda som hände igår, att vi kunde det. Att vi alltid kunde göra det vi ville, fick umgås med dem vi ville varje dag och njuta av livet till fullo. Att försöka värdesätta det vardagliga, uppskatta sig själv och sina nära, känns som ett möte på halva vägen. Ett möte på halva vägen, innan det är försent.

Var rädda om varandra, och dig själv, varje dag! 

Tomhet. Livet är oberäkneligt. Det kan vända så fort.
Den känsla av att starka människor, både fysiskt och mentalt, är i princip odödliga har försvunnit. Ingen är odödlig, och det kan gå så fruktansvärt fort.

Det är orättvist, ofattbart, overkligt. Varför!?

Efter SM-helgen i Långberget, som slutade med ett silver i stafetten och en DNS på tremilen pga magbesvär, har jag stängt av skidåkningen och träningen för ett tag. En efterlängtad och välbehövlig semester från allt, såväl som bloggande, plugg och träning. Onsdagen den 4april satte jag mig, tillsammans med en av mina allra bästa vänner på flyget mot USA och Kalifornien. Nästan två veckor i detta faschinerande, härliga och stoooora land har avverkats och jag har haft det så otroligt bra. Ett minne för livet och min hittills bästa resa någonsin.

Att hälsa på en kompis som bor utomlands är något jag rekommenderar över allt annat. En resa på detta sätt blir så annorlunda mot en resa som turist. Att se någon annans vardag, umgås med någon annans vänner och komma in i livet utomlands är häftigt, inspirerande och lärorikt. En kompis som tidigare, under gymnasieåren, haft ett ganska liknande liv som mig, lever idag helt annorlunda. Ändå är det samma härliga och underbara person.

Tack snälla Anders och Annika för fantastiska veckor med Er!

Tillbaka i vardagen igen, men ändå tre veckor kvar av ledigheten. Skönt att inte behöva komma hem och återvända till skolan, känna mig stressad över missade studier och kunna slappna av, komma in i vardagen igen och ta tag i saker utanför skolan som måste fixas.



En spännande skidsäsong 2011/2012 är över för min del. En säsong som varit annorlunda och lärorik på många sätt och som jag överlag är väldigt nöjd med. Jag har nått upp till en högre och mer jämn nivå än tidigare. Kanske har de där riktiga superloppen saknats, men jag har varit stabil under alla säsongens tävlingar och jag har haft en hög lägstanivå. Mitt första år i en träningsgrupp med landslaget har varit utvecklande och jag har under säsongen kommit ut på två världscuper i vit dräkt.

Det kan kännas svårt att se framstegen och känna sig riktigt nöjd med resultat kring plats 30-40, minuter efter segraren, på världscupen, men samtidigt måste jag se det som en utveckling och något positivt. JAG har blivit uttagen till världscupen, jag har fått chansen att prova och övning ger färdighet. Rutinen från dessa tävlingar behövs för att jag ska kunna utvecklas mot mina stora mål och det är väldigt få som lyckas och slår igenom på ett år!

Med SM-medaljer, pallplatser från Sverigecupen och ett stort steg i rätt riktning mot toppen ser jag säsongen 2011/2012 som en bra säsong. En säsong som givit mig motivation att fortsätta utvecklas framåt och en hög erfarenheter. Jag har kunnat träna mycket&hårt under hela året tack vare få skador och sjukdomar. Detta kommer jag att ha med mig i ryggsäcken framöver och med huvudet ännu mer på skaft ska detta nog kunna hjälpa mig framöver. Jag är laddad för ett nytt träningsår, efter semestern..

Även inför säsongen 2012/2013 kommer jag att ingå i Team 2015, landslagets utvecklingslandslag, vilket jag givetvis är mycket glad över.

Istället för att kämpa, slita och plåga kroppen i dagens tremil har kroppen, framförallt magen, plågats inatt. Vad mina magknip och den oroliga magen beror på vet jag inte, men jag tror att jag fått i mig något som jag inte tål. All energi som jag lyckats stoppa i mig under gårdagen har runnit rakt igenom och att starta i dagens lopp vore både dumt och som upplagt för en väggning. Att åka en tremil kräver hundra procent laddning och välfyllda depåer. Det har inte jag idag och därför blev det heller ingen start.

Givetvis otroligt tråkigt att inte kunna genomföra säsongens sista tävlingshelg som planerat, men inget att haka upp sig på eller gräva ner sig i. Det har varit en härlig säsong och jag är mer än nöjd med mina framsteg under vintern!

Nu ser jag istället fram emot nya äventyr..!!