Helene Söderlund

Team 2015 är på det första skidlägret för säsongen. Egentligen skulle vi ha åkt till ett vintrigt, kallt, snöigt och fint Bruksvallarna. Nu finns det dock bara i våra drömmar då vintern & snön lyser med sin frånvaro i hela Sverige. Att Östersund valt att spara snö från förra vintern och har lagt ut en slinga på ÖSK är därför skidåkarnas räddning. Vi får trots snöbristen åka skidor. Givetvis inte som ett vinterläger i Bruksvallarna, men ändå skidvana och ett avbrott i den andra höstträningen med rullskidor och löpning.
Lägret blir en kortare variant och vi kommer att bo här på Camp Södergren alldeles i anslutning till spåret tills på torsdag. Lugna pass med teknikfokus kommer att varvas med endel fartpass och ett race.
Förhållandena på slingan är helt ok. Det är lite hårt till en början vilket resulterar i lite ömmande underben och övergår sedan till mjukare och slaskigare snö som får blöta pjäxor som följd.


Bruksvallspremiären närmar sig med stormsteg. Mindre än två veckor nu. Blir den av!?

Under dagarna i Östersund hoppas jag hinna träffa en av mina allra bästa vänner. Linda har sedan mina år på skidgymnasiet betytt oerhört mycket för mig. Hon kan mig, vet hur jag fungerar och funderar. Hon vet mycket om mig och jag är så glad att jag har henne. Trots att vi varken hörs eller ses speciellt ofta eller regelbundet vet vi att och vart vi har varandra - i alla lägen!

Det här är min sista skolfria vecka också. Nästa vecka börjar jag läsa en kurs igen på mitt idrottstränarprogram. Idrottsvetenskaplig metodik heter kursen och vad den innebär eller handlar om har jag faktiskt lite dålig koll på. Under fem veckor kommer jag att vara student igen och sedan får jag se hur jag gör under period 4 över jul. Om jag känner att jag vill läsa kursen i näringslära gör jag det, annars skjuter jag den på framtiden. Jag har i år valt att studera på 75% och detta kommer jag att uppnå även om jag plockar bort den sista kursen. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ha något annat att tänka på periodvis och inte behöva lägga hundra procent tankefokus på träning och tävling. Så, om jag orkar, vill och känner att det fungerar kommer jag att läsa. Annars struntar jag i det. Valmöjligheter - det är bra!

Precis som min vän Lina Korsgren skrev i ett inlägg på sin hemsida häromdagen är assosiationer och tankeföreställningar ett bra sätt att ta till när man tränar. Lina tänkte sig snö och vinter, idag tänkte jag att det var ett stort mästerskap. En viktig tävling där de allra bästa skidåkerskorna var med. Det var vinter, kallföre, klassiskt och det var uppför. Mycket uppför. Brant uppför. Med bergbett under skidorna trampade jag uppåt i backen och föreställningarna om att jag för varje meter plockade sekund för sekund på mina konkurrenter var givetvis extra taggande och motiverande...

Åter till verkligheten så körde jag ett älghufspass i Gopshus slalombacke idag på förmiddagen. Älghufs är en variant på skidgång där man istället för att gå och trycka ifrån rejält på varje steg springer, eller studsar lite lätt med fokus på ett bra höft- och armarbete. Det är ännu mer skidlikt än skidgång och ger en lite högre puls just för att belastningen ökar. Om jag får önska och ska utse min absoluta favoritträningsform är det just älghufs eller skidgång som står överst på listan. Ett bra sätt att träna hjärta och lungor utan att bli jättetrött och stum i benen, och dessutom som sagt - väldigt likt skidåkning uppför.

Hur tävlingen gick idag och om jag vann mästerskapet eller inte vet bara jag..


Det var en kylig morgon i Gopshusbacken.


Trötta stavar och handskar efter dagens mästerskap i älghufs.

Idag ligger dimman tät över Falun. Det är fuktigt och grått i luften och riktigt svårt att hålla ögonen öppna. Trött blir man av detta väder och har man en dålig dag är risken stor att det blir ännu tyngre.
Min känsla, den grå, tråkiga och dystra som jag haft några dagar har dock börjat försvinna. Det är lättare i kroppen och det känns bättre. Det som legat där och stört, irriterat och gnagit inom mig löstes upp lite igår och idag mår jag bra. Förmågan att kunna vända, känslan av att börja se ljust på saker och ting och att kunna le är härligt! Nu är det bara solen jag saknar, sedan är jag nog tillbaka igen! Alla fina ord från mina nära och kära har betytt massor - Det är Ni som ger mig energin jag behöver för att vända. 

I det mörkaste mörkret begav jag mig ut och sprang imorse. Blött, svart och dimmigt. Svårt att se vart jag satte fötterna och sviiiiisch - plattfall på mage i leran. Härligt! Leriga tights, en vit tröja som inte längre var vit och en smutsig Helene reste sig måttligt road upp och fortsatte löpturen.
Träningspasset fortsatte med en timmes skejtåkning med fina Lina. Lite lugnt, lite fartökningar och stegringslopp där kroppen svarade bra. Dåliga stavspetsar (som inte slipats sedan i Toblach) gjorde det lite svårt att få fäste(konstigt!?) i den kalla asfalten, men en desto större anledning för mig att komma över stavarna och trycka med överkroppen. Inget ont som inte för något gott med sig.

I eftermiddag åker jag hem till Mora. Ikväll ska jag njuta! Mamma, Towe och jag ska gå på spa. Bubbla, mysa och ha det skönt med en härlig behandling innan vi ska äta middag på Standrestaurangen. Lyxigt på en torsdag, men efter den här veckan känner jag mig faktiskt värd denna lyx.
Imorgon ska jag fortsätta njuta av en skön vilodag. Mycket att pyssla med och spännande möten väntar och på söndag åker jag på snöläger med teamet.


Premiären i Bruksvallarna 2010

Tyvärr kan vi inte åka till Bruksvallarna som planerat och det känns lite trist. Men, det är bara att gilla läget och se fram emot fina träningdagar på snön i Östersund. Nu ska formen hittas, detaljerna slipas och känslan på skidorna sökas upp. Det är nära nu - Om två veckor gör jag tävlingspremiär imorgon!

Nu ska jag käka lunch hos min guldsponsor Cateringcompaniet & Vildgåsen här på Högskolan.

För att man ska kunna komma över svåra saker i livet och kunna gå vidare måste man först och främst acceptera att det är ett problem och att man är ledsen. Att våga må dåligt, våga gråta, våga känna och erkänna. Framförallt för sig själv, men kanske även för andra. Att kunna säga att man mår dåligt istället för att svara det vardagliga "det är bra" på en fråga om hur man mår. Att istället säga "nej, det är inge bra idag" kan göra en stor skillnad. Man får ut det och slipper stänga känslan inne.

Igår & idag har jag accepterat att jag mått dåligt. Jag har tillåtit mig själv att ha gråa dagar och det har varit skönt. Jag börjar må bättre. Jag skrattar igen, inte bara på ytan utan även inombords. Jag är gladare och den där obehagliga tomma känslan inom mig börjar sakta men säkert försvinna.

Dagen har varit en bra dag. Två fina träningspass, ett själv och ett tillsammans med Högskolan. Ett sprintpass i klassisk stil med bra sparring, hög fart och mjölksyrakänningar i hela kroppen. Skönt!

Kvällen har tillbringats med min fina vän Lina. Det är mycket tack vare henne som jag börjar se ljuset i gråtonen igen. En pärla!

Nu ser jag framåt och hoppas att solen ska lysa på mig imorgon.

Ett tillstånd och en känsla kan vända fort. Fortare än man hinner blinka. Ett härligt lugn och en positiv inställning kan förändras till något tungt, grått och tomt. En obehaglig känsla av hjälplöshet och något som man inte kan peka på, ta på eller överhuvudtaget kan påverka. Samtidigt som det är ett jobbigt tillstånd måste man låta sig själv vara grå ibland.

Jag tillåter mig att vara grå idag, tillsammans med vädret och himlen ute. Det är också grått och dystert. Höst-dystert! 

Det positiva är att det lika fort kan förändras åt andra hållet. Från det gråa till det färgglada röda. Det är dit jag strävar nu. Mot det röda, klara, enkla och lättsamma. Hoppet om att vända.


En strävan om ett annat tillstånd..

Igår gav vi oss själva en riktig energi-boost! Ganska simpelt egentligen med god mat, härligt sällskap och tjejhäng när det är som allra bäst! Men så nödvändigt och värdefullt! Jag har världens bästa omkring mig nu och jag trivs med livet!!

Ni är underbara!

Fantastisk middag med fina klasskompisar ikväll. Sötpotatisgratäng, kyckling med röd pesto & sallad med feta och mozzarella. Lovely!

Ett fint pass på rullskidorna och i gymmet med denna fina vän fick inleda helgen. I eftermiddag kör vi skejtrace med skidhögskolan och ikväll är jag bortbjuden på middag igen -lyxliv!!

Gårdagen var den allra bästa! En skön vilodag med Jennie och Lina. Vi bara hängde, och unnade oss lyx!

Nu ska jag peppa med Spotify på högsta volym. Jag vill åka fort i eftermiddag!!

Min knoge fortsätter trilskas med mig..

Efter Toblach kanske ni har noterat att luften gick ur mig lite i bloggandet. Där nere i alperna var det så självklart att jag ville dela med mig av min vardag till Er, få er att känna och uppleva det jag gjorde och få er att förstå hur bra jag mådde. Jag mår fortfarande väldigt bra, men sedan jag kom hem har bloggen fått hamna lite i andra hand för annat roligt och viktigt i mitt liv.

Helgen spenderade jag med mina fina vänner i Tierp & Uppsala. En fantastisk helg där sann vänskap gjorde sig påmind och som innehöll allt från plågsamma intervaller runt slottet till löpning i mjukisbyxor(!?) och god mat. En toppenhelg helt klart och ett kärt återseende med många av de allra mest betydelsefulla i mitt liv.

Igår var jag i tunneln i Torsby och snurrade några varv innan jag åkte på snabbvisit i Färnäs och klappade hunden och fick god middag av mamma&pappa. De vet hur de ska fjäska för mig när jag kommer hem och hade lagat fläskkotletter med kantarellsås, min favorit!

Idag har jag haft en sån där härlig good-feeling dag där jag fått umgås med ännu mer fina vänner! Först en stund med Thomas och sedan med min nyfunna vän Jennie. Det finns inga ord riktigt - Ni bara är så himla bra! Jennie hade lagat jättegod mat och sedan pratade vi om allt och lite till innan jag knatade hemåt igen. Tack fina du!

Imorgon har jag seminarium där jag har noll koll på vad det ska innehålla. Men, jag går emot mina egentliga principer, tar det hela med en nypa salt och hoppas det löser sig. Jag längtar mest till vilodagen och latte-hänget på stan med tjejerna på eftermiddagen.  

Jag är lycklig och har världens finaste omkring mig!

Jag har gjort mitt bästa maxtest någonsin. Jag hängde i selen när jag var klar. Kroppen svarade även om huvudet var tröttare efter lägret i Toblach. Med ett fräscht huvud kanske jag orkat plåga mig och hålla ut några sekunder till. Men vad gör det? Jag har gjort det så bra och nu tänker jag unna mig att vara nöjd, luta mig tillbaka lite och se fram emot en helg med de som betyder massor för mig - mina fina vänner!

Tåget gick sönder i Avesta efter 10timmar på resande fot i måndagskväll. 1 fjuttig timme kvar av resan blev till 3 och buss hem till Falun. Om det berodde på att Lina var med på tåget eller inte är oklart. Det sägs att hon och SJ inte riktigt går hand i hand!? 
Halv ett steg jag in genom dörren på kasernen och kunde somna gott i min egen säng. Den vilodag som jag sett fram emot, längtat efter och som skulle gå i just vilans och slapphetens tecken blev istället en dag i kaos. Verkligheten kom ikapp mig när jag kom hem och tusen saker fanns att ta tag i. För att få ihop pusslet med alla möten, frisörtider och packning åkte jag till Mora redan samma kväll, igår.
Mysigt och roligt att träffa min fina hund och familjen och umgås några dagar med dem.


I förmiddags lämnade jag mitt blonda jag bakom mig och inledde hösten som brunett. Ovant och annorlunda, men jag gillar det och kommer säkert att trivas i det så småningom.


Mitt nya jag.

Att göra maxtest på rullband är alltid nervöst. Alla som någon gång ställt sig på det där bandet håller nog med om att det är det jobbigaste man kan göra, både fysiskt och psykiskt. Att åka tills kroppen skriker, musklerna värker och lungorna håller på att sprängas är en utmaning. Det är en tävling mot sig själv och sitt mentala och inget annat. Att orka kämpa, slita och plåga sig för att få ut det maximala av den egna förmågan. Imorgon är det dax. Jag hoppas att kroppen & huvudet är med mig imorgon. Jag vill åka tills jag hänger i selen och är totalt slutkörd!!


Innan testet väntar ett spännande möte som kan leda till något bra om det klaffar. Mer om det en annan gång :)

Som löning för mödan kommer jag nästan direkt efter mitt test imorgon att sätta mig på tåget. Tåget som ska ta mig iväg på världens bästa&mysigaste tjej-helg. Först ett stopp i Tierp hos min fina barndomsvän Sara och sedan vidare på en "återträff" med de gamla skidåkarkompisarna från gymnasiet. Vi är ett gäng tjejer som ska träffas i Annikas nya lya, träna lite, umgås, äta gott, snacka skit och bara ha det sjukt bra! Som jag har längtat efter den här helgen. Marie, Sara, Annika, Eva, Stina, Emelie... åh. jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på det!

Lägret i detta paradis börjar gå mot sitt slut och hur mycket jag än tycker om alperna, backarna, omgivningarna och allt som hör de italienska alperna till så börjar jag längta hem. Jag börjar bli mätt på lägerlivet och jag vill komma hem till min lägenhet och landa lite. Hämta igen all bra träning som jag fått här nere och ladda på med ny energi och tillgodoräkna mig allt det bra.

Det har varit ett så bra läger. Förutom alla slitsamma, fina, jobbiga, roliga och härliga träningspass har det skrattats mycket och ätits god mat (när vi väl fått rätt på grund av alla allergier hit och dit) Team 2015 och militärlandslaget innehåller många profiler och väldigt härliga människor!!

I förmiddags genomförde vi det sista intervallpasset. Kanske det pass som jag gruvat mig mest för. Stakintervaller. Kanske min sämsta diciplin inom skidåkningen, men något som jag tränar och nöter för att förbättra. Överkroppen är inte min starkaste del, utan som benåkare har jag mycket att jobba på, både tekniskt och fysiskt. Men det tar sig, och passet idag gick faktiskt riktigt bra. Team-körningen med Mia och Emma var storslagen och vi gjorde intervallerna jättebra tillsammans!!

Det ligger fortfarande snö på topparna och det är kylig höstluft i Toblach. Så kallt att uppvärmningen idag innehöll supertröja, dubbla jackor, buff och tumvantar. Så nära vinter man kan komma tror jag.

Jag kommer att minnas Toblach med glädje. Mitt första riktiga Europa- och Alpläger. Definitivt inte mitt sista!!


Moras brudar i front inför stakpasset igår eftermiddag från Österrike


Dagens dream-team på stakintervallerna

Vilket väderomslag. Från 25gradig värme och solsken, träning i sporttop och korta tights till snöfall, överdragsbyxor och tumvantar.
Snön har hittat oss skidåkare i Toblach. Topparna är alldeles vita, men som tur är lägger sig inte snön här nere i byn utan vi kunde genomföra dagens skejtrace på rullskidbanan. 2 varv för damerna och 3 för herrarna. De tänkta Eagleskidorna byttes ut mot Marwe på grund av de blöta banorna och för första gången under vistelsen i Tobalch frös jag på uppvärmningen.

Racet gick bra och jag är väldigt nöjd med mitt genomförande! En pirrig känsla i kroppen efter frukost tyder på att tävlingsnerverna fanns där och jag är nöjd med min uppvärmning. Tävlingslikt, spännande och lite nervöst. Trots att man vet att det inte är blodigt allvar kommer nervositeten när nummerlappen åker på. Bra att få träna på dessa situationer och det är definitivt så att jag pressar mig lite extra så fort det heter "tävling" istället för intervall.

Nu börjar molnen lätta och solen titta fram. Eftermiddagens stakpass från Österrike kommer säkert att bli väldigt fint med vita, snöklädda toppar omkring.


Snart är jag där igen. Premiären i Bruksvallarna närmar sig med stormsteg.

Drömmen om en skön sovmorgon försvann kl.06.10 imorse. Dopingpolisen var på hotellet och det var bara att kliva upp.
En långfrukost blev det iallafall och shoppingtur till Österrike. Lunchvilan i solskenet var underbar.
Imorgon väntar ett skejtrace på rullskidbanan. 3½ träningsdag kvar i Toblach nu bara. Jag vill inte åka hem!


En bild från toppturen med stavar igår eftermiddag.


Platsen för lunchvilan.


Hotell Santer i Toblach

Först maxstyrka i ottan med Emma och sedan ett lugnt och fint cykelpass.
Som alltid kan vi brudar inte hålla oss i skinnet, så uppför bar det och det är ju så vackert där uppe och man får se vidderna och landskapet nedanför!!  Upp på nästan 1900m.öh idag igen med varierad asfalts-, grus- och stigcykling. Men kul var det, och snabbt gick det utför!

Nu väntar endast ett pass innan vilodag. Det blir skönt, även om kroppen känns förvånansvärt pigg och fräsch efter fyra dagars träning med dubbla pass på hög höjd. Men vi börjar bli fnissiga och det brukar vara ett visst tecken på trötthet..?

Vilodagen kommer att bli lugn och skön med en lång och mysig frukost, lite stros på stan här i Toblach och förhoppningsvis fortsatt solsken. Jag ska köpa med mig lite ostar hem. Det är fantastiskt vilken god ost de har här, jag njuter!

Tyvärr är det väldigt segt att ladda upp bilder från dagens pass, men jag lovar att bjuda på smakprov senare.

Vilken backe. Det är makalöst. Lång, brant och perfekt för skidgångsintervaller. Att slippa gå så mycket neråt emellan intervallerna, köra lång effektiv tid och ändå inte komma till toppen, det är underbart!
Upp på 2300m.öh idag igen och fantastiska vyer.
Det är sant - jag trivs ännu bättre idag! Vart ska detta sluta!?
Jag tror jag är skapad för att bo i Alperna - jag får en sån "good-feeling" inom mig så det är inte sant.


Jag och grabbarna uppe på 2300m.öh efter intervallerna.


Så här glad blir man när man är färdig med passet.


Vackra alperna!!

Fina Lina påväg mot toppen.

Ett fantastiskt klättrarpass på skejtrull upp till 2400 m.öh. Mellan 1300 och 1400höjdmeter tagna från passets start i Cortina till stopp i Drei Zinnen. Solsken, pigga ben, alper och underbara vyer!

Behöver jag skriva hur jag mår just nu!?

Jag älskar Toblach!! Det är så vackert och det ger mig så enormt mycket energi!! Två underbara pass, ett lugnare med styrka och löpning och ett dunderpass med klassiska intervaller upp på över 2000 meters höjd. Det är sol, det är varmt och en skön känsla av sommar har letat sig tillbaka. Jag älskar det.

Imorgon åker vi rullskidor upp från Cortina till Drei Zinnen. Mäktigt och ja, ni hör ju, jag är helt exalterad av det här stället och har inte ens varit här i ett dygn. Det finns massor kvar att se och jag tror ni kära bloggläsare får stå ut med en överväldigad Helene i veckan. Jag vill ut igen!! Jag vill uppleva mer, se mer, få ännu mer positiv energi.

Allt för idag.

Min fina Emma skulle ha fått vara på bild på bloggen idag, men pågrund av ett segt internet gick inte det. Emma passar i det här inlägget om energigivare och glädje, hon ger nig massor av båda dessa. Fina vän<3