Helene Söderlund

Om du inte riktigt har tid, har planerat in något att göra preciiiis efter att du läst mitt inlägg och har lite bråttom iväg bör du nog stänga ner sidan redan nu och läsa mitt inlägg senare.
Jag tänkte nämligen försöka sammanfatta min VM-vecka i Tänndalen nu och risken för att jag svävar iväg endel och kommer att skriva FÖR mycket är stor. Jag har mycket att berätta och dela med mig av från denna drömvecka i fjällvärlden.

Som ni redan vet inleddes veckan med en sprint där det seedade fältet tyvärr hade alla vädergudar rakt emot sig. Som ett stort hån började det toksnöa under de tjugo minuter de sista åkarna startade. Tidigare hade solen tittat fram och efter målgång på sista seedade dam visade den sig igen. Inför loppet var jag lite besviken över min tidiga startposition bland de i röd grupp, men så här i efterhand är jag väldigt nöjd att jag fick starta när jag gjorde. Endast under loppets sista del drabbades jag av snöfallet och jag hade endast problem med kartläsningen i mjölpåsen de sista kontrollerna. Jag förlorade dock inte ett guld pga snöfallet utan jag VANN ett silver!!



Medeldistansen tänker jag inte lägga speciellt stort fokus på, inte ens så här i efterhand. Jag gjorde det jag kunde, men snöfallet och bristen på synliga och tydliga spår förstörde min dag. Det funkade inte för mig den dagen och minnena från medeldistansen på VM 2011 blåste bort med fjällstormen...


Trots min usla orientering på medeln fick jag chansen till revanch redan dagen efter på sprint-stafetten. Och oj vad roligt det blev. En rafflande tävling där både skidåkning, teknisk orientering och risk för fall erbjöds till fullo. En fantastiskt rolig tävlingsform för både åkare och publik och med en intressant huvud-kamera på en åkande arrangör kunde åskådarna följa oss tävlande under banan live. Häftigt!
Dagen slutade med min andra silvermedalj för veckan efter en hård fight med både finland och norge på sista sträckan. Ryssland vann stafetten. I det svenska laget ingick även min team-kamrat Peter.



Vilodagen var så välbehövlig och skön för både mina ben och mitt huvud. Att inte jogga eller på något vis försöka bli av med mjölksyran i benen efter sprint-loppen straffade sig dagen efter. Morgonjoggen kändes mer som en elefant-parad med tunga ben och en pirrande och ömmande känsla. Resten av dagen blev därför väldigt lugn med ett besök hos Kjell och Ulrik i Tännäs. Myskox-utflykt och fika i funäsdalen följdes av fynd-shopping. En ROSA dunjacka som jag bara älskar!!



Inför långdistansen på lördagen var jag förväntansfull och såg verkligen fram emot loppet. Med en bana på nästan femton kilometer fågelvägen och över 400meters stigning förstod jag att det skulle bli tufft. Med veckans väder, snö, snö och mera snö, skulle det dessutom bli lösa spår och små chanser till några längre gen. Det skulle alltså bli ett kraftprov. Till min stora glädje kände jag direkt när starten gick att elefant-benen från dagen innan var som bortblåsta. Fruktansvärt lätta och pigga ben uppför första stigningen till ettan, med en höjdskillnad på över 160 höjdmeter. Första delen av del ett gick riktigt bra och tillsammans med Kozlova och Antilla gick det fort i täten. Ingen mer lyckades följa vårt tempo från start. Påväg mot sjätte kontrollen fick dock fröken Söderlund ett av sina hjärnsläpp som tyvärr inträffar ibland under en tävling. Över en minut förlorad men mot varvningen var jag ändå hyfsat med.
I stigningen upp mot ettan på andra varvet, återigen med samma höjdskillnad, var benen fortfarande oförskämt pigga och när jag återigen var ikapp Kozlova kändes tempot på skidåkningen rätt behaglig. Rycket kom därför på bredspåret där jag tidigare gjort misstaget, nu hittade jag ju där.
Att få skida in över mållinjen i ett VM, som dessutom går på hemmaplan, i en masstart först av alla med en svensk flagga i handen är något av de roligaste jag upplevt i min idrottskarriär!! Att få höra nationalsången spelas för MIG och bara MIG är något som ger så otroligt mycket glädje och vilja att ha mer och mer och mer...!!! Jag är inte färdig med det här, var så säker!!



Söndagens stafett gick också bra för egen del. Inte lika oförskämt pigga ben som på långdistansen(kanske av förklarliga skäl?) men ändå bra orientering och skidåkning. Tyvärr räckte det inte hela vägen för oss svenska damer i år, men vänta ni bara..!!

Dagen blev så fulländad och fantastisk ändå, för på kvällen fick jag mitt GULD runt halsen. Det är mitt, jag har vunnit det och jag är så sjukt stolt och glad! JAG VANN!!!


Foto: Mikaela Sundbaum, www.mikaelas.se

Inför mästerskapet skrev jag om mitt äventyr i Japan 2009, om hur stolt jag var över att ha vunnit fyra medaljer. Jag är baskemej lika stolt nu. Visserligen blev det inte medalj på alla distanser den här gången, inte ens fyra medaljer. Men att ta tre medaljer på ett VM på hemmaplan, att genomföra det och lyckas under säsongens stora mål och verkligen prestera och vara i form på rätt dag gör mig stolt! Jag tog ett guld på den distans som jag tränat som hårdast för, på långdistansen på VM!

Arrangörer och allt folk runtomkring, skoterförare, banläggare, servicepersonal, coacher, vallare, familjemedlemmar och vänner, tack för en fantastisk skidvecka och ett minne för livet!! (vi hade ju iallafall tur med vädret)

Nu laddar jag för sista tävlingen säsongen 2010/2011. Tre mil utan kartställ.