Men dagens skejtvasa var ändå ett glädjerus och en så positiv dag i mitt skidåkarliv. Formen bara satt där, bomchackalack. Jag var pigg från start till.... nästan mål. Den lilla trötthet som kom dök upp 350meter för tidigt. 350 meter före mål i Zornbacken. Typiskt!!! Men samtidigt hade mina ben fått trumma på och jobba hårt från 13km-skylten, strax efter passering i Läde. Jag hade skakat av mig några motståndare, men en envis norska fanns med ända in till Mora. Oturligt nog för mig var hon som hon själv uttryckte det "ganska rask". Hon slog mig i spurten. Jag blev tvåa men var ändå en glad förlorare!!
Det är den här känslan i kroppen man tränar för som skidåkare. Att hitta flow och känna sig som att man är oövervinnerlig. Okej, jag var övervinnerlig idag, jag kom ju tvåa. Men ändå. Spurt är något att träna inför nästa år. Då ska jag bli trött 351 meter senare än i år.
Vasaloppshelg väntar. För ett år sedan kröntes jag till kranskulla imorgon. Imorgon tackar jag för mig och lämnar över rollen till Frida Dahl. Ni har väl köpt biljetter till invigningen av Vasaloppet i Mora Kyrka imorgonkväll?
