Helene Söderlund

Som jag skrev igår kunde jag inte åka med de andra upp till Östersund och fartlägret med laget. Handleden hade andra planer än mig där. Men för det har den inte fått ligga på latsidan, eller jo, handleden har varit still idag, men resten av kroppen har plågats.

Tidigt imorse, för att undvika den västa hettan av solen, joggade jag från Färnäs ner mot Prästholmen och det älskat hatade 3000-meters-testet. Det är just ett älskat hatmoment med race. Tidtagning, press på sig själv och med förhoppningar om att slå nya personliga rekord. Ingen annan att tävla mot än sig själv, orken och tiden. Det är bara JAG som kan påverka resultatet, och det är alltid lika äckligt nervöst men samtidigt så spännande!
Sekunderna innan start vet man inte alls hur det kommer sluta. Ovanan vid banlöpning överlag gör att dagsformen kan påverka så mycket. Lite småsega ben på en löparbana är en mardröm, men med lätta ben är banlöpning något av det roligaste som finns enligt mig.

Lite drygt tio minuter senare var racet klart och jag var nöjd. En bra tid med tanke på att jag spang helt i egen majestät utan draghjälp eller någon som hjälpte mig att ta vinden. Bara 2sek över personbästa. Mest nöjd var jag nog att jag i princip lyckats hålla och följa mitt varvschema. En lite långsammare inledning hade nog givit en lite bättre sluttid, men det är ett stort fall framåt mot mina tidigare öppningsvarv...

Eftermiddagens intervaller diagonal&stakning med frånskjut genomfördes med en stav. Riktigt bra gick det. Det är så härligt när kroppen blir trött, men inte stum, när man flåsar som en älg, men ändå kan tala om för sig själv att åka liiiite fortare och liiiite fortare och bara göra det. Sånna träningspass gillar jag!

Imorgon fortsätter hemma-fartlägret i Hemus med skejtrace i väntan på röntgensvar. Om det blir race med en stav eller helt utan återstår att se..


Riktigt så här många taggade tjejer kom inte till start på Prästholmen idag..