Helene Söderlund

Lördagens världscuplopp blev en katastrof. En käftsmäll och en tung dag. Skidåkning kan vara ett glädjerus, det bästa som finns och ren lycka de dagar allt flyter, men även som en värsta mardröm de dagar allt går emot.
Jag tyckte att jag fick en okej start från min plats nummer 40 i masstarten. Plockade endel placeringar i början och kände att åkningen fungerade bra. Efter två kilometer, i banans andra utförslöpa försvann allt. Flytet, timingen, träffen, allt! En tjeckiska som körde rakt in i mig, över mina skidor och fortsatte neråt i backen medan jag flög som en vante, landade på rygg med ansiktet uppåt i backen. Krånglandes med stavar och skidor överallt såg jag hur åkare efter åkare svischade förbi. Säkert tio, femton åkare. FAN!!!

Min klassiska åkning är för osäker för att jag efter en sådan miss ska hitta flytet i åkningen fort igen, speciellt när tempot är sjuhelvetes högt på mina konkurrenter. Det blir stress, jäkt och allt ska gå fortfort och helst ännu fortare! Lugnet försvinner, stämmet, träffen, allt försvinner. I skejt är jag tryggare och kan komma tillbaka till min åkning igen efter ett fall eller en miss. Men i klassiskt är det svårare.

Jag är otroligt besviken över min insats i lördags. Nästan sist och ljusår efter! Dåligt dåligt dåligt. Men, erfarenheter har jag fått och jag har lärt mig mycket. Jag har fått åka ett världscuplopp i klassiskt. Vem trodde det för ett år sedan!? Inte jag iallafall.
Givetvis hade det varit väldigt roligt att åka min favoritdistans på skandinaviska cupen i torsdags. Få göra det jag tycker allra bästa om, skejta 15km på fina, tuffa banor. Men samtidigt är det världscupen jag drömmer om. Det är dit jag vill och det är där jag får möta världens bästa. En käftsmäll efter lördagens lopp. En käftsmäll som vittnar om att jag har mycket att jobba med i min klassiska åkning, men samtidigt så lärorikt. Jag har fått vara ute på världscup igen, jag har fått se, prova och lära. Svenska skidlandslaget är ett härligt gäng och jag vill tillbaka. Jag vill ha revansh!

Och, vi hade ju iallafall tur med vädret...!! :)