Värdera om.

2012-04-20 @ 20:43:09

Förvirrande, funderande och snurrigt. Så känns det i min hjärna just nu. Tragedier får oss att tänka till, fundera och värdera. Vad det är som betyder något och vad det är vi vill uppleva. 

Det första som jag tänker är hur vi uppfattar, upplever och kanske överdriver våra problem. Problem som egentligen, i dessa sammanhang kan ses som bagateller. Helt onödiga och meningslösa problem som vi ofta förstorar upp och gör till enorma. Dåliga skidval, sjukdomar i tävlingssäsong eller brist på god form inför en tävlingshelg blir i vår lilla skidbubbla världsproblem. Vi hänger upp oss på det, grubblar, funderar och ältar. Allt detta leder till att vi inte ser ljuspunkterna utan målar världen i skidbubblan i svart. Det som är omkring oss, allt vi får uppleva, erfara och vara med om, med oss själva och med andra, glöms bort. 

Att vi, i vår skidåkarbubbla, skulle sluta bry oss, inte värdera skidval, formstatus eller träningsmängd, skulle inte heller bli rätt. Det är ju våra liv, och vi ser det som meningsfullt. Meningsfullt och viktigt, i vår värld. 
Tragedin i Bruksvallarna igår, där vi miste en personlighet och en stjärna i vårt team, fick mig att tänka till. Självklart ska vi bry oss om saker som är viktigt i våra skidåkarliv, i vår bubbla, men kanske ska vi se på det med lite andra ögon. Inte se det som världsproblem, inte haka upp oss och älta. Lära oss att uppskatta det vi upplever just nu, det positiva, vardagliga och det som sker varje dag. Inte ta saker för givet och framförallt inte tro att vi är odödliga. Styrkan, varken den fysiska eller den mentala, är skydd nog mot olyckshändelser.

Drömmen om att leva varje dag som att det vore vår sista är i praktiken inte realistiskt. Det är inte möjligt och inget som håller i längden, hur gärna vi än skulle vilja det. Jag önskar, i dessa lägen och med tankar på det fruktansvärda som hände igår, att vi kunde det. Att vi alltid kunde göra det vi ville, fick umgås med dem vi ville varje dag och njuta av livet till fullo. Att försöka värdesätta det vardagliga, uppskatta sig själv och sina nära, känns som ett möte på halva vägen. Ett möte på halva vägen, innan det är försent.

Var rädda om varandra, och dig själv, varje dag! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback